ceeww

I did'nt walked away,

you let me go.

Egentligen pluggar jag för fullt just nu eftersom jag redan ligger efter i vad jag ska kunna och hur mycket tid jag har.

Egentligen e jag ute och joggar just nu före solen går ner och före älgarna börjar vandra omkring.

Egentligen skulle alla veta sanningen om mig, för en bra person ljuger inte och egentligen ljuger jag inte jag säger bara inte hela sanningen.

Egentligen skulle jag inte sitta här och svamla nu utan jag skulle göra något annat viktigt.

Men jag har insett att ibland är det att göra absolut ingenting som är viktigt!

ciaao!

Snälla Gud är det okej att jag går i ide ett tag?

Ny vecka: Nya prövningar.

Ny vecka: Nya saker.

Alltid fullt upp.

Men hur orkar man börja om med saker när man inte fått avsluta det sista?

Hur länge orkar man gå omkring i samma knädjupa lera utan att stanna för att vila?

Hur länge orkar man gå på moln utan att falla?

Ny vecka: Nya prövningar.

Den som lever får se.

Like the burning end of a midnight cigarette.

She broke his heart.

He spend his hole life trying to forgive.

He put the bottle to his head and pulled the trigger.

The rumors flew.

But nobody knew how much she blamed herself.

She put that bottle to her head and pulled the trigger.

Detta verkar vara en mardröm för många men för mig skulle det faktiskt vara en dröm att uppleva det, att inte känna en ända människa utan bara vara själv med mina tankar.

Jag tror jag behöver vila.

Jag har nu insett att stora saker, sådana saker man inte bara kan sopa under mattan och gå vidare med, de tar en jävla tid att reda upp.

Någonting, ganska stort som hände mig i Maj har nu öppnat sig och ska redas upp yttligare några varv eftersom jag aldrig redde upp det ordentligt då. Men jag sopade det inte under mattan heller.

Det här var en ganska allvarlig sak som hände. Det är inget jag känner jag vill eller har något tvång till att hålla hemligt men det är ingenting jag känner för att publicera för hela världen heller. Det angår helt enkelt inte alla.

Det är med tanke på de andra inblandade. Det är alltid en balansgång.

Mina närmsta vänner och de som behöver veta vet. Det räcker gott och väl.

Nu ska jag gå och sova på saker :)

Men jag säger bara det, red upp saker, red upp dem ordentligt, ni tjänar på det i längden! och stå på er för annars står andra på er! ;)

God natt!

Och vad skulle jag göra alla gånger utan dej manda? :)<3

Spåkulan sade åt mig "Acceptera dina känslor hur de än ser ut. De vill lära dig något."

Eftersom jag är en person som är född till och slav under min egen ångest som jag lever med jämt och ständigt har jag inte en lugn stund just nu. Jag kan ha ångest både över att välja min frukost till större saker i livet, som ska hända eller har hänt. Och i morgon bär det av! Då sticker jag med Anna och Frida iväg till Sverige i 5 dagar :D Jag vet att jag kan klara mig själv. Men pga min diabetes har jag inte kunnat vara ifrån mitt hem så länge förut så det känns nytt och spännande men det ger också mitt självförtroende en del krav. Hur kommer det att bli? Håll käften nu, du klarar dig oavsett vad! Men jag ska ju liksom utomlands... Hallå det är 5 dagar, vad är det att grubbla över? så håller det på och det håller på gör mig tokig.

Jag har packat till och från hela dagen också men då är det såhär, vad ska jag packa först, vad ska jag vänta med att packa? vad är nödvändigt och vad är onödigt?

Men nu ska ni få sluta höra om mig och mina ångestproblem xD det var bara så skönt att skriva av sig! Och det är detta denna blogg är till för, för att jag ska få skriva av mig, om mindre viktiga saker! Resten sparar jag till den lilla svarta boken under kudden :)

Jag drömde att jag var på en mörk gata och så träffar jag ett gäng jag slåss mot och de slår ner mig.

Jag känner bloden tränga in i munnen och rinna ner för min panna och ur min käke. Jag kände hur det bultade i huvudet och hur mina ögonlock blir riktigt tunga, för tunga för mig och jag faller ihop ner på trottoaren. Jag såg mina vänner komma springande mot mig och hur dom skriker och desperat försöker fråga mig vad som har hänt. Jag försökte förklara att det inte var någon fara. Att mina sår bara var ytliga skrapsår och att blodetflödet från mitt huvud snart skulle sluta men jag orkade inte, det kändes som att läpparna vägde flera ton och jag orkade verkligen inte ens yttra orden "Det är okej" Sen blir det svart.

Nu tänker säkert alla, usch vilken wierd mardröm?!!

Men nej det är det som är det konstiga, det är ingen mardröm, jag var lycklig genom precis hela drömmen, inte en enda ond tanke eller ledset ord yttrades varken i mina tankar eller annars i drömmen. Jag har funderat mycket över drömmen men sen förstod jag, punkten där jag känner blodet rinna och ser mina vänner det var den som var höjdpunkten. För oavsett om jag får hundra slag i huvudet och lika många i magen och ryggen så är det bara fysiskt det gör inte lika ont som det psykiska egentligen, min hud läker, mitt skelett läker och gör det inte det är jag troligtvis död och då känner jag inte mycket iallafall. Men jag får hellre 1000 slag i magen än att jag står ensam kvar. Ensam utan vänner. Utan vänner som lyser upp ens väg blir hela ens värld mörk. Man lever i mörker som att dra en filt över huvudet, till slut tar också syret slut. Man orkar ingenting ensam. Ingen är oövervinnlig själv.

Så det var så jag tydde min dröm och jag ville dela med mig av det för jag tycker det var rätt så intressant egentligen. Då kan man tänka såhär, jag är inte rädd för att någon ska ge mig stryk eller något sånt , de som har makten det är mina vänner för det är dom som betyder något.

Precis den här flickan var jag i drömmen! (nej jag hade inte samma klänning och så men man ser ju skillnaden på bilderna?)

Hurdan var jag då? Hurdan är jag nu?

Vad är skillnaden mellan då och nu?

Allt och inget. Finns det något sådant, ja självklart.